Stråk av sorg

På väg till tågstationen i Roskilde, sager kæresten att han ska swisha mig pengar för bensin och broavgift, och att han avser att fortsätta med det de gånger jag kommer till honom. För som han säger, vet han ju om min ekonomiska situation, och att han tjänar flera gg min lön i månaden.

Och jag blir glad, för nu är han den där snälla, omtanksamma, generøse, han som jag blev så kär i, han som jag kämpat så hårt för, att han ska se mig, älska mig, vara snäll mot mig.

Och så blir jag på samma gång lite sorgsen. Tänk att vi skulle behöva komma hit, att vi flyttar ifrån varandra, för att det skulle bli så.

Jag kommer hem, går turer med hundarna. Den sista med Zavannah I skogen, och ljuset är magiskt, det är så vackert att det nästan gör ont, och igen känner jag den, stråket av sorg, vemodet.

Det doftar så speciellt i skogen ikväll, en obeskrivbar, vacker doft, och jag tänker på hur glad och lugn jag är inombords nu, min själ har fått frid, men jag förnimmer också en sorg, över allt det som inte blev..

Vi går in I ett gammalt ödehus, minnen från en svunnen tid.

Ett rådjur springer upp framför nosen på Zavannah där vi går.
Jag kallar på henne, hon kommer direkt, så lydig och fin. Jag är stolt över henne, och över mig, som har jobbat så med henne.

Dimman kommer in över oss. Jag säger godnatt till kæresten i telefonen. Avtalar ett möte för att se på en bil till mig imorgon kväll I Ängelholm.

Nu ska jag sova..