Jag blir fan tokig...

Så är det morgon igen. Ny dag nya plågor.
Charkan tyckte att vi skulle gå upp 0500, det tyckte inte jag.
Så efter en snabb kiss av hundar, la jag mig på soffan igen, med Zavannah på min mage, och sov vidare
till typ nu.
Charkan gnällde missnojt, men föll sen i sömn hon också.

Kaffefiltret vek sig i bryggaren, och kaffet hamnade där det inte skulle.

Flera sms i min telefon när jag vaknade, inget av dem från han som kallar sig min kæreste, men flera däremot från någon som nog gärna vill bli det.
Någon jag betraktat som vän, kompis, och som nu helt uppenbart har en crush på mig, bara för att jag pratat om hur jag har det med Dansken.
Och jag är ÖVERtydlig med atr jag inte vill ha någon kärleksrelation. Det har jag ju dessutom fortfarande någon sorts med Dansken.

Suck, Gud i himlen alltså, kan jag aldrig ha med någon normal människa av manskön att göra??

Om jag inte hade mina hundar hade jag starkt övervagt att gå I kloster och bli en nunna, gammal, men vad fan gör det..

Jag är trots allt lycklig över mina hundar, de gör att jag överhuvudtaget kliver upp från soffan jag sover på. Jag älskar dessa godhjertede glada fyrbeningar så mycket.
De är mitt livselixir, min kärlek.

Nu väntar vi bara på ett negativt besked från jobbet. Så kan jag ta hundarna och åka till Kvantum, en pappmugg i handen, sätta mig utanför butiken och tigga lite pengar. Hej hej..

Jag har för första gången på evigheter lyckats spara ihop en liten buffert, en trygghet. Och så får jag inget jobb, då ryker den och jag är tillbaka på ruta ett där jag så ofta varit. Jag ger fan upp..

Någon har spillt kaffe i min soffa utan att säga något, hundmaten jag tog fram igår har inte tinat upp ännu, men solen lyser i vart fall, alltid något.